jag följa med Bianca och JP och hälsa på deras kompis
Joeba som bor ungefär 45 min. från staden. Jag tänkte
"åååh, jag vill ju bara hem :(:(:(:( :( ".
Sen fick jag reda på att Joeba är en "Native American",
det låter ju coolt, men en Native American är väl precis som
vilken annan människa som helst tänkte jag, och ville mest hem,
men jag log och försökte verka intresserad och inte lika trött
som jag egentligen var. Det gick helt okej tror jag, hähä.
Efter att ha åkt bil i ungefär 30 minuter blev landskapet bara
vackrare och vackrare, stora berg, öppna fält och underbara
färger. Vi svängde in på en liten grusväg och efter en stund
såg vi små söta adobehus och en skylt där det stod nåt i stil
med "Santo Domingo Pueblo reservat - vänligen fotografera ej".
Vi såg kyrkan som vi fått besked om att vi skulle parkera vid
så vi svängde in och stannade precis framför kyrkan. Så fort
vi stigit ut ur bilen så kom en man rusande över kyrkogården
med viftande armar. "FÖRSVINN!! FÖRSVINN! POLIS!" skrek
han, och så helt plötsligt kom en polis för att köra iväg oss.
JP förklarade att vi kommit dit för att träffa hans vän Joeba
och polisen ba: "Jaha, okej.. Han är där borta tror jag", och
pekade han bort mot dom små husen. Vi satte oss i bilen och
JP ringde Joeba som kom och mötte oss, och tog oss till hans
hus, där vi träffade hans fru, bror, son och brorsson.
Alltså, jag kan verkligen inte förklara hur det var, hur det såg
ut och hur allt gick till och sådär, men GUD SÅ UNDERBART
det var att få se allt där.. Jag började nästan gråta, jag visste
inte vart jag skulle bli av, det kändes som att jag var mitt inne
i en film, eller i något fantasiland eller som att jag rest i tiden
eller något. Helt galet. Husen och gatorna och tanterna som
bar mat fram och tillbaka mella husen innan lunch och alla
handgjorda fina kläder, mockasiner och gamla prydnader
överallt och aah jag låter galen, men det var helt fantastiskt.
Joeba berättade att i Santo Domingo Pueblo bor hans "klan" eller
"stam", eller ja, ni fattar. Dom är ungefär 5000 indianer som bor
där. I Joebas hus bor 12 personer, men han har bara två barn
själv, han har 11 syskon och hans fru Mary har 10. Båda deras
mammor kommer och hälsar på varje dag och äter lunch och så.
Joebas mamma var den gulligaste lilla tant jag någonsin har träffat,
ååååh. Hon är nästan helt döv, så hon skrattar bara när man pratar
med henne. Inte för att jag pratade med henne särskilt mycket,
varken hon eller Marys mamma pratar engelska eftersom de inte
fick gå i skolan när de var små, båda pratar Keresan (tror jag).
Ingen vet hur gamla de är heller, inte ens de själva, men jag gissar
på 80-90 kanske.
Efter att ha tittat på en teater/dansföreställning som stammens
dansare framförde mellan husen, på något som jag skulle kalla
ett torg, men som har ett annat namn jag inte kan komma på just nu,
åt vi lunch (traditionell indiansk (eh..jag är trött) med kyckling-
och-ris-gryta med chilli och bröd och tamale och en massa
mat jag aldrig ens sett förut) med Joebas familj.
Och ja, stammen har alltså dansare, olika grupper för olika tillfällen.
Varje söndag vid lunch framför de en teater-dansgrej för de andra
invånarna. Det var väldigt roligt och jag skrattade nästan hela tiden,
även om allt var på Keresan och jag inte fattade särskilt mycket..
Varje torsdag har de en annan dans, men jag vet inte om syftet med
den är att få folk att skratta, så som denna. Det lilla torget eller gatan
mellan husen, eller vad jag nu ska kalla det, där dansarna uppträdde,
var omringat av folk. (hehe jag var den enda blonda personen där, och
det var flera hundra människor) Alla satt inlindade i färgglada filtar och
mellan husen ekade skratten varje gång dansarna som var utklädda
till kvinnor (endast männen får lov att dansa "underhållningsdans", det
är förnedrande mot kvinnorna att låta dem dansa något annat än de
spirituella danserna) dansade. Danserna som de håller på med är en
jultradition och de "firar" alltså jul ända fram till påsk. Vi fick dock inte
lov att komma särskilt nära och fick inte lov att fotografera heller, men
jag hittade några gamla bilder på internet som ni kanske vill se..
Detta är från corn dance, en spirituell dans där man tackar gudarna
för majs och.. typ mat, tror jag..alltså inte samma sak som jag såg idag.
Jag lärde mig så himla himla mycket att jag kan inte ens skriva om hälften
av det här... Men ja, Joeba och Mary var världens snällaste och helt
underbara människor och deras äldsta son (som är adopterad och äldre
än Joeba själv) förklarade också en väldans massa om medecinmän, om
hur bröllop går till och om tuppfäktningsfesten i juli och sådär. Och så fick
jag reda på att anledningen till att vi blev bortjagade av polis och en arg
man vid kyrkan i morse var för att en av stammens flickor dog igår i en
bilolycka och de höll på att begrava henne. Och JUST DET! Joeba har en
son som har jättelångt hår (som alla andra där.. Marys hår räcker ner till
hennes vader) och är duktig på att rida, så han har varit "stuntman" i typ
Avatar och flera filmer, där huvudpersonen inte kunde rida och behövde
en stand-in. Jag vet inte vad ni tycker, men jag tyckte det var coolt.
Jag är fortfarande helt exalterad och kan knappt sitta still.. Men nu ska jag sova,
nästan midnatt och skola imorgon... Godnatt!
JP ringde Joeba som kom och mötte oss, och tog oss till hans
hus, där vi träffade hans fru, bror, son och brorsson.
Alltså, jag kan verkligen inte förklara hur det var, hur det såg
ut och hur allt gick till och sådär, men GUD SÅ UNDERBART
det var att få se allt där.. Jag började nästan gråta, jag visste
inte vart jag skulle bli av, det kändes som att jag var mitt inne
i en film, eller i något fantasiland eller som att jag rest i tiden
eller något. Helt galet. Husen och gatorna och tanterna som
bar mat fram och tillbaka mella husen innan lunch och alla
handgjorda fina kläder, mockasiner och gamla prydnader
överallt och aah jag låter galen, men det var helt fantastiskt.
Joeba berättade att i Santo Domingo Pueblo bor hans "klan" eller
"stam", eller ja, ni fattar. Dom är ungefär 5000 indianer som bor
där. I Joebas hus bor 12 personer, men han har bara två barn
själv, han har 11 syskon och hans fru Mary har 10. Båda deras
mammor kommer och hälsar på varje dag och äter lunch och så.
Joebas mamma var den gulligaste lilla tant jag någonsin har träffat,
ååååh. Hon är nästan helt döv, så hon skrattar bara när man pratar
med henne. Inte för att jag pratade med henne särskilt mycket,
varken hon eller Marys mamma pratar engelska eftersom de inte
fick gå i skolan när de var små, båda pratar Keresan (tror jag).
Ingen vet hur gamla de är heller, inte ens de själva, men jag gissar
på 80-90 kanske.
Efter att ha tittat på en teater/dansföreställning som stammens
dansare framförde mellan husen, på något som jag skulle kalla
ett torg, men som har ett annat namn jag inte kan komma på just nu,
åt vi lunch (traditionell indiansk (eh..jag är trött) med kyckling-
och-ris-gryta med chilli och bröd och tamale och en massa
mat jag aldrig ens sett förut) med Joebas familj.
Och ja, stammen har alltså dansare, olika grupper för olika tillfällen.
Varje söndag vid lunch framför de en teater-dansgrej för de andra
invånarna. Det var väldigt roligt och jag skrattade nästan hela tiden,
även om allt var på Keresan och jag inte fattade särskilt mycket..
Varje torsdag har de en annan dans, men jag vet inte om syftet med
den är att få folk att skratta, så som denna. Det lilla torget eller gatan
mellan husen, eller vad jag nu ska kalla det, där dansarna uppträdde,
var omringat av folk. (hehe jag var den enda blonda personen där, och
det var flera hundra människor) Alla satt inlindade i färgglada filtar och
mellan husen ekade skratten varje gång dansarna som var utklädda
till kvinnor (endast männen får lov att dansa "underhållningsdans", det
är förnedrande mot kvinnorna att låta dem dansa något annat än de
spirituella danserna) dansade. Danserna som de håller på med är en
jultradition och de "firar" alltså jul ända fram till påsk. Vi fick dock inte
lov att komma särskilt nära och fick inte lov att fotografera heller, men
jag hittade några gamla bilder på internet som ni kanske vill se..
Detta är från corn dance, en spirituell dans där man tackar gudarna
för majs och.. typ mat, tror jag..alltså inte samma sak som jag såg idag.
Jag lärde mig så himla himla mycket att jag kan inte ens skriva om hälften
av det här... Men ja, Joeba och Mary var världens snällaste och helt
underbara människor och deras äldsta son (som är adopterad och äldre
än Joeba själv) förklarade också en väldans massa om medecinmän, om
hur bröllop går till och om tuppfäktningsfesten i juli och sådär. Och så fick
jag reda på att anledningen till att vi blev bortjagade av polis och en arg
man vid kyrkan i morse var för att en av stammens flickor dog igår i en
bilolycka och de höll på att begrava henne. Och JUST DET! Joeba har en
son som har jättelångt hår (som alla andra där.. Marys hår räcker ner till
hennes vader) och är duktig på att rida, så han har varit "stuntman" i typ
Avatar och flera filmer, där huvudpersonen inte kunde rida och behövde
en stand-in. Jag vet inte vad ni tycker, men jag tyckte det var coolt.
Jag är fortfarande helt exalterad och kan knappt sitta still.. Men nu ska jag sova,
nästan midnatt och skola imorgon... Godnatt!