Lång och (antagligen) inte särskillt rolig text, så ni behöver inte läsa den om ni lätt
blir uttråkade, scrolla bara ner till nästa inlägg om ni hellre kollar på bilder och sånt.
Sååååååå, nu är det officiellt, jag ska börja gå i kyrkan varje onsdag.
Jag följde med min kompis Chance dit förra veckan, och träffade
min kompis Hannah där, för hon går dit varje vecka hon med.
Och nej, jag tror fortfarande inte på Gud. Men jag älskar ungarna
i "min" ungdomsgrupp, och jag tycker faktiskt att gå i kyrkan kan
vara en väldigt bra sak. Om prästerna inte är helt galna homofober
som anser att folk som inte tror på Gud är idioter och syndare.
Ungdomsgruppsledarna i kyrkan jag går i, numera, är väldigt..
förstående och sympatiska, och de respekterar alla, även dem
som inte tror på Gud/Jesus/Bibeln/Buddha/Enhörningar. (fråga inte)
Jag bryr mig inte så mycket om GudochJesusdelen under
"samlingarna" eller vad man ska kalla dem. Jag lyssnar, men
tänker mer på berättelser från bibeln som "påhittade exempel" liksom.
För jag tror inte på att det som står i bibeln har hänt.
Och ja, 90% av tiden i kyrkan pratar vi bara om..annat.
Typ om hur man är en bra medmänniska. Snäll, förstående
och sådär. Ni vet, som kompisgruppen i grundskolan. Jag tror
att man lär sig något nytt varje dag, om olika saker, även om
det inte alltid känns som det. Som saker om New Mexico's historia,
om författare från 1600talet och om noter och G-klavar på engelska.
Och om hur man blir en trevligare människa, snällare, mer förstående
och *adjektiv som beskriver en "bra" person*. Det känns som
att de dagar har varit i kyrkan har jag lärt mig ännu mer, speciellt
om den där "Bättre"-medmänniska-delen, än de dagar då jag bara
har gått i skolan och sedan åkt hem.
Tänk om alla kunde höra de diskussioner vi har i ungdomsgruppen
och verkligen tog åt sig av allt. Då skulle näthat och mobbing inte existera.
Jag säger inte att jag är en perfekt människa och världens snällaste
tonåring, för det är jag verkligen inte. Jag kan vara precis lika elak
som de bitchigaste bimbosarna (ser ni, det där var inte särskilt snällt sagt, heheh),
men jag försöker åtmistone att tänka på det. Och jag mår, för det mesta
iallafall, kanske inte dåligt, men det känns bara..fel.. efter att jag har sagt
eller skrivit eller gjort något elakt. Eller mindre snällt. Jag gör mitt
bästa för att älska så många människor som möjligt, och att vara
så snäll att jag är "värd" att bli älskad tillbaka.
Och att gå och diskutera och prata och träffa snälla, underbara människor
åtminstone en gång i veckan är ganska peppande faktiskt.
När jag var i Albuquerque förra helgen, hos Judith, och vi åkte till den
där sova-över-grejen i hennes kyrka, så hade de typ "Utmaningen"
varje vecka. De fick någon uppgift som de skulle utföra tills nästa
vecka, och sedan berätta om "resultatet". Själva uppgiften var väldigt
simpel, typ "Fråga någon som ser ensam ut om de vill ha följe hem"
eller "Erbjud dig att hjälpa någon stackars elev med 'för mycket'
läxor, att bära alla 513064130skolböcker". Okej, inte riktigt så, men typ.
Saker som är sådär enkla för dig att utföra, kanske ännu enklare, ibland
räcker det att helt ärligt fråga "Hur mår du?" eller "Hur har din dag varit?"
för att göra en annan persons dag så mycket bättre. Att åtminstone
försöka bry sig och intressera sig för en annan persons välbefinnande (eh, hej ordval?)
kan förändra den där personens dag. Tänk att vara den där personen
som alla vet alltid bryr sig, eller som alltid uppmuntrar och säger
smarta, snälla saker, även till de utstötta personerna, eller de
mindre snälla bitcharna på skolan. Hur. Fett. Som. Helst.
Det enda jag inte gillade med kyrkan i Albuquerque var att pastorns fru frågade
om hon kunde få titta på min hand, och hon började spå i den och sådär.
Hon förklarade att jag kommer "acceptera något stort", "få en helt ny syn på
världen" och "möta någon betydelsefull", väldigt snart. Om linjerna i handflatorna
är väldigt lika varandra så betyder det tydligen att man ofta är skeptisk
till saker och ting, men mina linjer kommer ändras väldigt snart, enligt
pastorns fru. Och den lilla linjen under min tumme står kort och gott för
någonting "andligt". OKEJ, PASTORSFRU, OKEJ. VISST. JAG FATTAR VAD
DET ÄR DU VILL. TACK, MEN NEJ TACK. Suck. Jag avskyr när folk försöker
pracka på mig nånting som jag redan innan är skeptisk till, och har varit
"emot"(jag är inte emot religiösa personer, men jag delar inte deras åsikt.
måste bara förklara mig för jag vill inte bli hatad) typ hela mitt liv.
Att mina händer råkar vara extra skrynkliga eller ovanligt släta betyder
inte att jag kommer börja tro på Gud sådär helt plötsligt efter 17 år. Nej, nej.
Kanske därför jag gillar er så mycket, Jessica och Niclas och alla ni som jag pekar
på just NU!, för ni bryr er inte om vad jag och alla andra tror och inte tror. Som folket i
kyrkan jag har varit i två veckor i rad nu. Plus att typ dom är superroliga och smarta
och alltid håller intressanta diskussioner om allt mellan himmel och jord. Förra
veckan pratade vi om fördomar hur länge som helst. Fördomar finns det G O T T
om här. Kanske skriver mer om det någon annan gång. Nu ska jag sova.
Hoppas att ni inte är uttråkade till döds efter att ha läst mitt långa, förvirrade
och ganska meningslösa inlägg. Godnatt!
Alla är lika mycket värda. Tråkigt, töntigt, och väldigt sant.