I SKRIVANDE STUND SITTER JAG PÅ FLYGPLATSEN OCH SMÅSPANAR PÅ ALLA SNYGGA PLYGPLANSCREW-MÄNNISKOR I DALLAS. KLOCKAN ÄR 18.39 HÄR OCH 01.42 I SVERIGE. (inlägget postades när jag hade internet, alltså inte i Dallas)

På onsdagen åkte jag, mamma, pappa, lillebrorharald och Demarree till Arlanda. Det tog (som jag minns det) ungefär sju timmar. Jag kunde inte sova i bilen, trots att jag knappt hade kunnat somna kvällen(natten) innan.  När vi efter mångamånga timmars bilresa och irrande till slut hade hittat fram till hotellet som jag och en massa andra Rotaryutbytesstudenter skulle sova på, och deltagit på ett möte, skulle vi säga hejdå. I alla fall jag och min familj. Det var sorgligt, jag grät. Och mamma med… (till mammas försvar grät faktiskt typ ALLA mammor när dom sa hejdå till sina barn) Efter hejdå:et fika dusch peptalk med rumskamrat skulle jag försöka sova. Det gick inte så bra.

Jag var vaken hela natten (faktiskt. Första gången jag inte kunde sova ALLS PÅ RIKTIGT). Det konstiga var att jag inte låg vaken och tänkte på att jag inte kommer träffa mammapappamatildaharaldjohannaalicemalvahedvi-gkusinerfastrarmorbröderallaandrasläktingarmy på ett helt år, eller att jag snart kommer bo hemma hos olika familjer i USA som jag inte känner, utan på helt onödiga saker. Jag tänkte att jag borde ha städat mitt lilla akvarium bättre innan jag gav bort det till Harald, att jag kanske skulle kunna byta plats på två tavlor i mitt rum och så låg jag länge och funderade på vart man skulle kunna placera ett IKEAvaruhus om man nu skulle få för sig att bygga ett i Osby.

Morgonen därpå, alltså torsdag morgon, Radisson Blu Hotell (?)klockan 05.45 prick ringde min rumskamrat för natten Annas mobilalarm. Here comes the sun (dududu-du) blev låten jag fick på hjärnan den dagen (som fortfarande…pågår..för mig. Fastän det är fredag natt hemma.) Halv sju åt vi god frukostbuffé och kvart i sju tog jag INTE bussen till Arlanda som alla andra Rotaryungdomar eftersom bussen var full. Jag väntade i en kvart med Martin, Jessica och ledar-Junko. Som är vuxen, vilket är bra. Jajaja, vi kom till Arlanda, jag fick packa ur 3kg ur min överfulla väska, sen lyckades hela vår väldigt fina men ganska förvirrade lilla utbytesgrupp på 10pers ta sig till Chicago utan att tappa bort någon!

Flyget tog 9 timmar, och var en halvtimme försenat. Jag satt i mittgången och hade alltså 0 utsikt. Till vänster hade jag väldigt trevliga Petter (också Rotarystudent som ska bo i Colorado i ett år) och till höger hade jag en otrevlig tysk kille som vägrade lyda flygvärdinnorna.  Jag såg Himlen är oskyldigt blå, Kalle och chokladfabriken och någon kort töntig men rolig skämtmusikalfilm. Sen spelade jag och Petter Tetris resten av vägen, GAANSKA MÅNGA TIMMAR ALLTSÅ.

I Chicago, när vi lyckats samla ihop truppen igen efter att en del…tappats bort…, delade vi på oss igen. Jag tog flyget ensam mot Dallas och ­­­­Here we are!

PS1 Och JA! Typ alla i Dallas har cowboyhatt. I alla fall ungefär 8/10 av de gubbarna som jobbar ute på landningsbanorna har det. (extremt noggrann och professionellt utförd vetenskaplig undersökning av mig)

PS2 Alla ler när man tittar på dom här. Sött. Kanske för att jag ser väldigt svensk ut. Blond, blåögd och Rotarykavaj med Sverigepins och Sverigeflaggor. Kanske därför. Eh.