Okej, min andra dag i High school var lite bättre.

Jag kände mig fortfarande helt vilse i korridorerna,
men inte lika lost som igår. Idag hittade jag till och
med från historian till tyskaklassrummet. SJÄLV! Ni ska
bara veta hur stolt jag är över att ha lyckats med det.

Mina lektioner idag var piano*, NM-historia**, US-historia*** och tyska****.

* Jag hade väntat mig att hamna i en pianoklass med ungefär 15
andra elever, som skulle vara helt sjukt grymma på piano. Så
där så att jag skulle känna mig kass och dålig liksom. Men jag
peppade mig själv inför pianoklassen i bilen på väg till skolan i

morse och försökte tänka typ "Gör så gott du kan, jämför dig inte
med någon annan, det gör inget om du är sämst i gruppen, bara
du kommer dit och gör ditt bästa." Och annat såntdär lärar-tjafs, ni vet.

Pianogruppen bestod av mig, två tjejer som hade spelat piano 
i ungefär ett år, när de var åtta eller nåt, och typ 25 andra elever
som i princip aldrig hade rört vid ett piano förut. Jag satt bredvid 
Chance, Veronica och Alex's kompis, och tittade på när piano-
läraren Mrs. Olson desperat försökte förklara hur man hittar ett 
"C" på ett piano. Hon fick låna de noter som jag hade tagit med mig
(duktigflicka, ja) så att hon ska kunna fastställa ungefär var
jag ligger och vad jag ska få börja spela i övermorgon. YAY!
Inte för att jag ska bli skrytig nu eller så, men äntligen en klass
där jag inte behöver känna mig sämst och efterbliven! 

Jag har saknat piano, och ändå har jag bara varit utan det i två
veckor. Saknar ridningen också. Och såklart  minst484 saker till.
Men det finns saker som jag gillar mer här än i Sverige med, såklart.

** Jag har inte så mycket att berätta om New Mexico-historian. 
Typ hela (jag skojar inte) 90minuterslektionen gick åt till onödigt 
prat. 5-10 minuter gick åt till att få papper från läraren med listor
på regler, och saker vi behöver ha med oss nästa gång. Resten av 
lektionen pratade läraren om sina barn. Jag vet nu i princip allt om
hans vardagsliv. Han kör hem så fort han kan på fredagen för att
träffa sin fru och sina barn, efter som de bor i olika städer då de 
arbetar. Han nattar alla sina barn, utom den äldsta pojken som
döptes efter en baseballspelare, utan mammans vetskap BLABLABLA.

*** När läraren hade gått igenom information i 45 minuter av 
lektionen och var helt färdig hade vi fortfarande 45minuter att 
fördriva i det syrefattiga illaluktande lilla rummet (VARFÖR kan
vi inte bara få gå?!). Han frågade om vi hade några elever i klassen
som var nya och en tjej räckte upp handen och sa att hon var
från Texas eller nåt. Jag räckte upp handen och sa att jag kommer
från Sverige. Min lärare blev typ galen och ville veta allt om..mig. 
"Let's talk about you now, Miss Sweden. You are the most interesting
person in this class. Do you like skiing? Is this hot to you? Do you
eat a lot of fish in Sweden?" Ni vet, standardfrågorna. Får svara
på samma frågor hela tiden. Och berätta när jag kom hit också.
Men ja, resterande 45minuter handlade om mig. Jag fick svara på 
frågor och berätta om maten och vädret och om tåg och allt möjligt. 

Och ja, mitt nya smeknamn är Miss Sweden. Tur att man går med 
olika elever i alla olika klasser, liksom. Att bli kallad det tre gånger
i veckan kan jag nog stå ut med. Kanske.



**** Min tyskalärare heter Sharon, AKA Frau Bell och hon är en
sån käck tyskalärare som har tysk folkdräkt och hälsar på sina
elever på tyska i korridoren. Hon är gullig, jag gillar henne.

Lunchen var nog till och med värre än igår. "kyckling" och "potatismos".
Tur att man har fri tillgång till chokladmjölk i matsalen iallafall.