Jag är sjuk. Det skulle vara så skönt att försvinna. Jag är sugen på russin. Jag orkar inte gå i skola. Det står en polsk städerska utanför min dörr. Jag skäms när jag ibland måste berätta för mina kompisar att mina föräldrar betalar en tjejtantkvinnamänniskahumanbeingförfan för att städa hos oss. Brevid min säng ligger en thépåse och en smutsig kopp. Jag borde diska. Sen plugga. Mycket att göra när man är ledig tre dagar från skolan. Usch. Min lillebror har köpt en massa nya Sims 3-spel. Ganska lockande faktiskt. Jag är kär i en av mina killkompisar. Men berätta inte det för honom. Då tar jag nog livet av mig. Min Abbey Roadplanch är sned. Jag ska fixa den. Jag är en förvirrad flicka som aldrig vill fylla 17. Vi låtsas att jag aldrig gör det. Varför låter jag så misslyckad? Jag önskar att någon av mina killkompisar kunde se det här och sedan krama mig och säga att jag är konstig, men att det inte gör något för att han tycker om mig ändå. Det låter väldigt desperat men jag kan inte hjälpa att jag känner så. Jag har aldrig haft tjejkompisar som jag har litat på. Mina pojkar är bäst. Fast jag har två flickor med. Men ändå. Mina pojkar är bäst. Jag är sämst.