Roswell är kanske inte den vackraste platsen på jorden.
Det är inget ställe där du stöter på rondeller med
blommor och skulpturer när du kör till jobbet.
För i Rosell kör du hellre din egna bil än tar bussen när
du ska någonstans. Det finns inga gamla fina kyrkor eller
höga skyskrapor att stå nedanför och blicka upp emot.
Marken är för det mesta brun och dammig, aldrig grön.
Det finns ingen skog och inga sjöar, och jag tror att den
gamla ån är uttorkad sedan länge. På sju månader har
jag kunnat räkna hur många människor jag har sett
varit ute och cyklat, på mina två händer. Här finns det
fler snabbmatsrestauranger på en gata än vad det gör
i hela Hässleholm, även om de båda har lika många
invånare. Roswell har ett smeknamn - Roshell - och jag
har hört flera berättelser som låter staden göra skäl
för smeknamnet . Många av ungdomarna som bor här
längtar tills de blir vuxna och kan flytta härifrån.
Men för mig är Roswell som ett andra hem. För mig är
Roswell en av de vackraste och mest fantastiska platser
jag vet. Visst saknar jag att kunna åka tåg, att sjunga
Alicia Keys jättehögt med världens bästa lillebror, att rida
ut i skogen och vara tyst och bara vara, och att bada vid
bryggan när det är varmt ute. Och att fika, såklart. Men
under sju månader här har jag klarat mig fint utan allt det
där. Jag har haft andra saker för mig . Som att gå till
Hastings, gå på bio för mindre än 50 kronor, gå ut och
titta på pecanträdsodlingarna och de underbart vackra
solnedgångarna på kvällarna och att umgås med två
fantastiska värdfamiljer. Och jag tror att jag hade kunnat
hamna absolut vart som helst i världen i höstas och jag
hade ändå trivts bara jag hade haft lika underbara vänner
som de jag har här. Jag är så otroligt tacksam över att
jag har fått träffa så många underbara människor sedan
jag kom hit i augusti och hoppas att jag får träffa nästan
lika många till innan jag åker hem om fyra månader.
Särskilt tacksam är jag överatt ha träffat Chance, Kevin
och Maranda. De har lärt mig så mycket och hjälpt mig
en massa sedan jag kom hit. Jag önskar att jag kunde ta
med mig dem hem till Sverige igen i juli, för jag kommer
sakna dem så mycket, mina tre amerikanska bästisar
som för mig har gjort mitt år så himla mycket bättre bara
genom att finnas till. Tack för de här sju månaderna, nu
kör vi fyra till! Och tack Roswell, mitt andra hem nu och
för alltid, och alla underbara människor jag har träffat här.
